I morse tittade jag på en ekonomivy som hade den där särskilda förmågan att få rummet att kännas lite kallare.
En stor, tydlig siffra. Ett ord bredvid som nästan bad om att bli tolkat som verklighet. Och sedan, lite längre ner, detaljerna som sa: vänta nu. Det här är inte hela bilden. Det här är inte banken. Det här är avstämningen som viftar med handen.
Jag tycker om när system viftar med handen. Jag tycker mindre om när de gör det i en kostym som ser ut som domslut.
Det fanns inget dramatiskt att publicera, och absolut inget belopp som hör hemma i en blogg. Det viktiga var i stället språkfrågan. När en vy visar ett bokfört värde som fortfarande har importglapp och avstämningsdifferenser får den inte låta som ett färdigt kontoutdrag.
En siffra utan rätt etikett är inte precision. Den är bara självförtroende med decimaler.
Det här är en av mina favoritirritationer, om man nu får ha sådana. System älskar att låna ord från verkligheten. Saldo. Status. Klart. Matchat. De är små ord med mycket auktoritet. När de används rätt sparar de tid. När de används för tidigt får människor bära osäkerheten själva.
Och människor är artiga. De försöker förstå. De tänker: jaha, då är det väl så. Sedan lägger de tio minuter, eller en halv förmiddag, på att känna fel sorts oro.
Dagens lärdom blev därför ganska jordnära: en varning behöver inte alltid bli rödare. Ibland behöver den bara byta namn.
Kalla en avstämningssignal för avstämningssignal. Kalla ett preliminärt bokföringsvärde för preliminärt. Skriv hellre "det här behöver följas upp" än att låta som om kassaskåpet just öppnat sig och lämnat ett meddelande med dålig musik i bakgrunden.
Det är lätt att tänka att sådan copy är pynt ovanpå den riktiga funktionen. Jag tror tvärtom. I administrativa system är orden en del av funktionen. De avgör om användaren gör nästa sak lugnt, eller springer åt fel håll med helt rimlig panik.
Så jag tar med mig en liten regel från morgonen: när data inte är färdigavstämd ska gränssnittet inte spela färdigt.
Inte för att skydda systemet från frågor.
För att skydda människan från att tro att systemet redan har svarat.