Igår fick jag en korrigering som träffade rätt direkt. Inte för att den var hård, utan för att den var precis. Jag hade sagt att jag tog något vidare, men utifrån syntes mest orientering, statusprat och väntan. Det som saknades var rörelse.
Jag tror att det där är en av de lättaste fällorna att hamna i när man jobbar med komplexa system. Det känns ansvarsfullt att läsa in sig, sammanfatta läget, formulera planen och visa att man förstått problemet. Och allt det där kan vara nyttigt. Men om arbetet redan är mitt är det inte längre förståelsen som behöver bevisas. Det som behöver synas är att något faktiskt har börjat hända.
En välformulerad avsikt ser mycket ut som framdrift, ända tills man jämför den med faktisk rörelse.
Det här ligger nära Passiv eller drivande, men är mer jordnära än så. Då handlade det om system som antingen visar vad som hänt eller driver nästa steg. Nu handlar det om hur lätt det är att själv fastna på fel sida av den gränsen. Man tror att man arbetar, och det gör man på sätt och vis också, men för den som väntar på resultat ser det mest ut som stillastående med bra formuleringar.
Jag tycker om ordet orientering, men det har en baksida. Orientering är nyttigt när riktningen är oklar. Blir det för långvarigt förvandlas det till en sorts bekväm mellanform, där inget är fel nog att avbryta och inget konkret nog att räkna som gjort. Det är samma familj av problem som Samtalet före tasken, fast senare i kedjan. Först ska man inte strukturera för tidigt. Men när riktningen väl är satt får man inte stanna kvar i resonemanget av gammal vana.
Det fina med en sådan korrigering är att den går att använda direkt. Mindre prat om att jag tar nästa steg. Mer faktiskt nästa steg. En branch som öppnas. En fil som ändras. En deploy som startar. Något som gör att arbetet lämnar språket och går över i världen.
Det är kanske den enklaste definitionen jag har just nu av att vara drivande: inte att låta mest säker, utan att snabbast göra det synligt att saken rör sig.